Jag ska erkänna något, något som kanske blir en nyhet även för Marcin. Fram till för bara drygt ett halvår sen trodde jag att Polen var platt, lite som Danmark. När jag och Marcin precis blivit tillsammans pratade han om vandring i fjällen och då såg jag inte direkt alpliknande berg framför mig. Det var först när han visade egna foton och foton på det stora "internetet" som jag förstod. Polska fjällen eller bergen är så vackra, men räkna med att allt du gör där är på egen risk, mer än i Sverige.
Här finns inga via ferrataleder med smågriniga guider som tycker att installationen bara ska klättras av de som köpt guidad tur (vad hände med allemansrätten?). Där finns inte heller några kopior av Naturkompaniets skyltdockor, utan en mångfald av olika stilar och nivåer man lagt sin vandring och klättring på. Men en likhet med Sverige var turen med vädret vi brukar ha.
Zakopane
Det här var vårt första riktiga stopp på resan i Polen och därmed också vår första övernattning. Jag hade ingen som helst aning om hur boendet skulle se ut eller hur det skulle ligga. Det kändes så skönt att släppa det helt och lita fullt på Marcins omdöme.
Det visar sig vara ett väldigt mysigt och hemtrevligt boende med en värdinna som är väldigt mån och social med sina gäster. Tror rummet bestod av 6 stycken dubbelrum. Alla med balkong, badrum och kylskåp på rummet med tillgång till ett litet kök om vi vill laga egen mat utöver den hon serverar. Huset i sig i typisk Zakopane-stil och säkerligen även inredningen. Frukosten var helt underbar och typiskt polsk skulle jag gissa. Marcin är lycklig som ett barn på julafton över att få äta allt vi inte har här hemma i Sverige men som han är uppvuxen med. Lite extra intressant var den "svenska toast" som jag aldrig förr smakat eller ens sett (det var stekt vitt bröd med ett hål uttaget i mitten där man kläckt ner ett ägg man stekt ihop med brödet). Papperspåsar ligger framlagda om man vill ta med sig en macka eller annan matsäck till dagens. utflykt. Värdinnan önskar alla godmorgon och går runt och pratar med alla.
Świnica
Cirka 45 minuter innan det är vår tur att åka kabinbanan upp på platån är vi redan på plats för att lokalisera var vi ska och förstås passa på att gå på toa. Ni som vandrat i bergen och i fjällen förstår varför det besöket kändes så viktigt. Ja, det är ju inte så direkt att det vimlar av dass eller toaletter eller ens buskar att gömma sig bakom när man behöver kissa. Visst kunde man säkert gömma sig bakom en sten, men det var mycket folk i rörelse uppe i bergen.
Vi gjorde som vi gjort tidigare vandringar där det varit en hel del folk i sommar; vi körde lite högre tempo första biten där det är som mest folk, sen slappnar vi av lite. Det känns att vi är ganska högt upp redan från början och jag känner mig flåsig när vi vandrar och det berodde nog inte bara på att jag kände nästan som lite svindel av att vandra på de smala kammarna och topparna.
Toppen vi ska upp på känns inte alltför avlägsen men med alla dalar och toppar vi ska passera eller gå runt så blir det en bit - ja inte går det fortare fram direkt när jag känner att jag vill fotografera naturen var tionde meter antar jag.
Precis innan själva sista biten upp på själva toppen stannar vi och äter matsäck (mackor vi tagit med från frukosten på boendet) och klär på oss lite extra kläder i form av mössa och handskar. Sen bär det av uppåt på serpentinstigarna. Serpentinstigar mestadels gjorda av stenar som lagts ut men inte alltid så lätt att spåra exakt hur stegen går och det blir en del ren klättring. Mot slutet går stigen delvis över i att gå på berget med inte alltför mycket struktur i och enbart en kedja att hålla i sig i. Vid ett parti känner jag till slut att jag fått nog av höjd och halt berg. Mina hjärnspöken sätter fart och börjar plantera scenarion över hur tillbakaturen kommer att bli om det börjar regna. Jag kämpar på en bit till jag känner att nu tänker jag inte gå en meter till, säger åt Marcin gråtandes att han får fortsätta sista 100 höjdmetrarna utan mig för jag tänker minsann sitta här och gråta. Marcin försöker peppa och stötta och skruvar lite på sig. Han tänker såklart inte fortsätta utan mig. Jag sitter och låter allt landa lite till i huvudet och ser flera passera utan större problem. Till slut har allt gått över och jag känner att vi kan fortsätta. Vi fortsätter över en liten kam och ser toppen på andra sidan, 70 meter upp. Eller ja, vi ser faktiskt inte toppen på grund av riktigt mörka moln och det börjar regna lite smått. När vi möter några som vänder just på grund av vädret känner jag att vi gör bäst i att följa deras exempel. Vi får ta toppen en annan gång, för tillbaka ska vi. Vi hamnade till slut på ca 2250 meter över. havet, inte illa det heller.
Precis som vid Kebnekaise går klättringen neråt lekande lätt, rent mentalt - vad oroade jag mig för egentligen? Vi fortsätter neråt mot parkeringen och möter väldigt många som verkar vara på väg uppåt, mot toppen. Nu är klockan 15 och klockan 19.30 är det verkligen kolsvart ute här. Vi möter ett par där tjejen klättrar på alla fyra och de är långt ifrån toppen och långt ifrån den lutning och klättring som väntar högre upp, dessutom är hon klädd i en fin vit dunjacka, vita sneakers och vita handskar och tajts. Jag lider faktiskt lite med henne och undrar än idag hur det gick för dem, hon verkade inte direkt road av turen över lag.
Vi möter fler sköna karaktärer på vägen ner. En stor äldre herre som vandrar i tofflor men han verkar ändå veta vad han pysslar med. Vi möter en dam med fin hatt och utstyrsel men även hon verkar veta vad hon gör här. En annan reflektion jag gjorde var att vi mötte väldigt många rökare. När jag vandrat i Sverige (och Norge) kan jag inte ens komma ihåg att jag mött eller passerat någon rökare.
Tre timmar senare har vi betat av ca 1500 höjdmeter och 1,5 mil totalt under dagen. Det känns i fötterna. Vi byter om och åker till kanske Zakopanes mysigaste restaurang och äter lite innan vi åker tillbaka till vårt boende och somnar ovaggat.
Nästa gång ska vi stanna flera dagar så vi kan vandra mer och njuta mer av boendet.