Hur långt efteråt får man egentligen blogga om något som hänt utan att det känns ungefär lika aktuellt som att titta på en inspelad väderprognos en månad senare. Det kanske beror på vilken typ av innehåll man skriver om. Jag hoppas och tänker att ni kanske ändå vill läsa om våra dagar uppe i Ankarvattnet, även fast det snart är en månad sen vi var där. Ni kan ju ändå få ett rejält sug efter att åka dit eller efter att ge er ut på turskidor.
Efter en rejält hektisk höst trots pandemi kände vi båda behövde komma ifrån allt, få lite fjälluft och bara ta hand om varandra utan andra distraktioner. Nåja, så mycket vi nu kan vara helt offline flera dagar i sträck... Vår primära plan gick i stöpet då vi glömt boka om den stuga vi tänkt bo i från början så i halv panik satte vi oss för att surfa runt efter en annan stuga lite mer avsides och nära fjällen. Marcin hittade snart en fin stuga vid Ankarvattnet med både kamin och alla bekvämligheter man kunde tänka sig, lite högre standard än vi från början tänkt oss och även högre pris såklart.
När vi ändå skulle åka norröver och det behövdes guider i Äventyrsgruvan för en deluxetur så anmälde vi oss till den. Jag kände mig lite tveksam men gick med på det och underskattade nog tiden det skulle ta att köra från Tuna Hästberg upp till Ankarvattnet mitt i vintern. Andra hade bara underskattat att köra mitt i vintern utanför Stockholm och låg i 60 på 100-väg och bromsade vid varje liten kurva, backe eller vid varje möte. När vi lämnat Östersund och Strömsund försvann snart täckningen på våra mobiler. Sista backen upp efter Stora Blåsjön och mot Ankarvattnet blir lite spännande att ta sig över, speciellt med tanke att klockan nu är närmare 3 på natten.
Leipikvattnet
Trots att vi lagt oss alltför sent dagen innan så har vi inga problem att vakna till och ta oss ut när solen väl gått upp strax efter tio. Snabbt packar vi matsäck med kaffe och vörtlimpa med julskinka. Vi har bestämt oss för att vi ska åka vid Leipikvattnet och försöka ta oss bort till där dykningen sker vid Bjurälvsexpeditionen. Då vägen inte längre plogas hela vägen fram till sjön så parkerar vid sista infarten och tar på skidorna, vilket behövs då fötterna behöver vänja sig vid rörelsen. En enkel och avslappnad skidåkning på grusväg känns skönt att börja säsongen med. När vi åkt förbi gården och ut mot myren blir snön väldigt djup och skidåkningen betydligt tyngre, vi åker en bit ut på myren men stannar när Marcins ramlar vid ett vattendrag och går genom isen just där. Då har vi redan åkt flera kilometer och beslutar oss för att vända och äta vår matsäck i form av vörtlimpemackor med julskinka på, då någon glömt kaffepulvret i stugan fick varmt och kallt vatten duga, men det smakade gott ändå. Så mycket mer hinner vi inte idag då vi har en bit kvar och det blir mörkt redan vid 14.30, nackdelen med att vara så långt norrut såhär års är de korta dagarna. Vi har i alla fall hunnit med dryga 7 kilomteters skidande idag.
Tillbaka vid stugan fixar vi brasa i kamin och sover lite middag på soffan då vi har lite sömn att ta igen. När vi vaknat tar vi ett glas god rom och känner oss sådär skönt rödblommiga av en dag ute i snön och av värmen från kaminen. Vi fixar lite middag och lite bilder som vi båda fotat under dagen. Lite mat och gott vin till så orkar vi inte göra så mycket mer den kvällen. Vi passar på att se Sällskapsresan 1 innan vi går och lägger oss.
Efter dryga nio timmars sömn kliver vi upp och dricker kaffe i gryning (det vill säga vid 9) vi fixar frukost och matsäck för dagen (idag fick kaffe och oboy-pulver åka med i ryggan) och vi ger oss av till dagens plats för skidåkning. Som tur är har snön packats ihop lite och de har åkt med snöskoter i det spår vi tänkt åka, det gör ju skidåkningen lite mindre utmanande. Planen för denna dag är att skida bort till Korallgrottan, fika där och sen skida tillbaka.
Denna tur är betydligt guppigare, speciellt då snön inte ligger så tjock och packats allt för hårt. Det blir många turer ner i de små vattendrag som går ner mot älven. På ett ställe försökte vi tänka lite smart och jag valde att skida över en spång, men då snön låg fluffig och hög på den så blir balanserandet mer utmanande och det slutar med att jag ligger ner vid vattendraget med skidorna kors och tvärs (se filmen). Efter en bit har snöskotrarna vänt men vi hade tänkt fortsätta mot Korallgrottan så det blir till att skida i hög snö igen. Det märks att det börjar gå mer och mer uppför och jag känner att jag är bakhal med de vallningsfria turskidorna. Energin börjar tryta och så även mitt tålamod för att kämpa mig uppför i backarna. När vi fortfarande har någon kilometer kvar uppför att skida och tiden passerat lunch inser jag att när vi väl hunnit fram till Korallgrottan och raststugan kommer vi bara ha tid att stanna där max en kvart. Men framför allt har jag börjat tappa tålamodet på mina bakhala skidor.
Vi vänder och när vi nått vår nya fikaplats sätter vi på våra stighudar på skidorna. Alltså, tänk om vi haft på dem redan från början? Så sjukt korkad man får vara ibland. Med stighudar på är det som natt och dag i uppförsbackarna. Såklart. Glidet framåt är lite trögare men inget som gör någon skillnad för oss härute i skogen. Hade vi haft på dem från början hade vi säkerligen nåt fram till den där fördömda grottan och vi hade hunnit med fika och mys där i stugan. Fan! Jaja, nu har vi lärt oss något nytt igen. Vägen tillbaka går riktigt smidigt, vi har båda fått in snitsen på att åka igen (förutom när Marcins skidor får spunk och får honom att ramla stillastående på plan snö). Väl tillbaka vid parkeringen har vi ju långt kvar till det blir mörkt och vi stannar kvar och fotar där en stund innan vi åker till stora Blåsjön och handlar. Vi kan lägga ytterligare 7 kilometers skidande på listan idag och en nyttig läxa (använd stighudar).
Lite rom, brasa och god mat så är man så lagom pigg sen. Vi tar en kort promenad ner till älven senare på kvällen i mörker. Mysigt att gå med bara pannlampa och se hur måne och snö ändå lyser upp landskapet. När vi bokat denna resa hade jag som förhoppning att hinna skriva på alla mina skoluppgifter jag hade kvar. Men efter flera timmar ute i snön är man inte jättepigg, eldar man dessutom i kamin till en innetemperatur på över 27 grader blir man inte heller piggare i huvudet. Det blev inte så mycket skriva någon av dagarna. Nästan lite gulligt hur man kan ha de förväntningarna på sig själv – jag såg ju framför mig hur jag skulle sitta i stugan och titta på den fina utsikten över ankarvattnet och känna hur orden bara kom till mig. Vid 47 års ålder borde jag vetat bättre och känna mig själv bättre.
Dagen efter är det dax för oss att lämna stugan och åka söderut till en kompis till Marcin. Vi är båda överens om att återvända hit, både vintertid igen (och hoppas på ännu bättre skidföre och väder) och sen i sommar med mina döttrar. Stugan med all dess bekvämligheter och utrymme gör att man inte kommer gå varandra på nerverna ens med ösregn i flera dagar. Förhoppningsvis bär det av uppåt för lite turskidåkning igen snart, får se var vi hamnar nästa gång.
Klippte ihop en film av det jag och Marcin filmat under turerna, självklart är våra vurpor med. Marcin har köpt en gimbal (DJI) till hans mobil. Själv saknar jag min Osmo Pocket som bara den...
Har du något bra tips på ställe att åka turskidor på, ja förutom de vanligare platserna som Fulufjället, Grövelsjön och så vidare. Skriv gärna i kommentaren var du brukar åka.